I Jämtland, Bergs socken, vid Storsjöns södra ände ligger Hoverberget. Där finns den s.k. Hoverbergsgrottan, vilken upptäcktes år 1897 och vars längd är 81 meter. Visserligen hade några personer förut sett att det fanns en öppning i berget, men ingen hade vågat sig ned. Rätt många ha påstått att de upptäckt grottan och varit ned först, men enligt ägarens uppgift var det en svenskamerikan, Jöns Väst från Hoverberg, som med en lykta i handen allra först lät sig firas ned i det mörka okända. Sedan voro många nere och undersökte, men då visste de åtminstone att det fanns en botten. Sedermera röjdes den nuvarande ingången upp, trappor byggdes med ledstänger och fotogenlampor hängdes här och där på nedsatta pålar.

Enligt sägnen bodde Hoverbergsgubben i grottan först, men när människorna började ordna därinne flyttade han till okänd ort. Han var nog väldigt lång eftersom han gick ut och in utan trappor.

Efter att ha gått en trappa ned kommer man till en slags förgård där träd och blånande himmel skönjes ovanför. Från detta krön firades den förste besökaren ned. Genom en kilformig öppning bär det ytterligare en trappa ned. Djupet beräknas vara cirka 12 meters sakta sluttning. Gången blir nu bredare och jämnare för att efter några meters stigning sluta med en ganska stor utvidgning. Imponerande är att se dessa väldiga valv sluta samman på en höjd av 20-30 meter. I grottans mitt ses dagsljuset bryta in genom en liten glugg i taket. Tidigt på våren är grottan ganska otillgänglig på grund av isbildning. När luften blir varm ute bildas fukt därinne, vilket orsakar isbildningen enär temperaturen inne i berget fortfarande är under fryspunkten.

I början av juni ger isen med sig något, för att småningom helt försvinna. Givetvis är ingången fuktig och grusig jämt, så besökaren må finna sig i detta. Hoverbergsgubben var säkert intelligent nog att ordna till parkettgolv. Hur grottan uppstått kan inte säkert fastslås. En del menar att hela berget kommit farande under isperioden, så att is och vatten bildat densamma. Andra antar att det varit någon förskjutning eller sättning i berget. Detta verkar mest troligt därför att den vidgats nedtill och slutit samman upptill vilket synes inifrån.

Numera upplyses grottan av elektriskt ljus, varför man utan svårighet kan gå ditin. Visserligen förtar denna belysning en del av den trolska stämning som var rådande när fotogenlamporna brann därinne, men man ser i varje fall de olika formationerna bättre.

Längst in i grottan finns en smal öppning, där grottforskare nu trängt sig in 10 meter för att sedan fira sig nr 20 meter. Där nere fortsätter gången och utvidgas till 30 meters bredd och smalare. Enligt grottforskarnas uppgift har Hoverbergsgrottans hela längd nu uppnått till 170 meter.

Vägförbindelse till Berg finns från olika håll och bilväg runt Hoverberget. De som ämna se Hoverbergsgubbens förra hemvist bör alltså stanna vid gården (Rödins), som ligger nedanför grottan. Ägaren är bosatt där och innehar nyckel, samt står till tjänst med eventuella upplysningar. Andra sevärdheter finns också i Hoverberget. Hoverbergsremnan ligger högre upp och är omkring 400 meter lång. Den är öppen i dagen och ger bilden av en skrämmande storvulenhet. Möjligen skedde detta när hällebergen remnade. Remnan utmynnar i Balviken. Ävenså leder bilväg upp till högsta toppen av berget, där en storslagen utsikt famnar ögat.

En forngård till hörande Bergs hembygdsförening ligger vid bergets fot, nära kyrkbyn. Där finns intressanta och typiska byggnader med verkligt gammaldags utrustning både invändigt och utvändigt.

Kristina Rödin